Men samtidigt känns det bra för Lindas skull. Det var inget liv som hon ville leva. Fara fram o tillbaka till sjukhuset. Att ständigt ha ont och vara så trött.
Jag har massor med fina minne efter henne... Och alla dessa fina kort som hon tog på mina barn. Och även en del på mig. Men oftast skrattade hon bara när hon tog det första på mig för jag blundade alltid. Efter 10 stycken kanske hon hade fått ett bra!
I julas när vi var där så började hon skratta rätt som det var. Då satt Mikael i soffan vid fönstret. Och tomteluvorna på gardinerna såg ut som om han hade små djävulshorn.
Ja jag kommer sakna henne nåt så enormt.
Jag har jobbat idag. Tänkte först att jag skulle ta ledigt men kände att de kunde vara skönt o kunna prata med alla på jobbet o även kunna slappna av o kunna skratta med dem. Alla mina fina jobbarkompisar har kramat mig o tröstat när jag varit ledsen.
Hade svårt för att somna igår. Varväldigt ledsen o grät. Satt länge vid datorn o läste allas fina inlägg om Linda på Facebook. Hon var verkligen en omtyckt person.